Japan Honshu

Äntligen kom den.

 

Snön.

2014-01-02 17.23.17

Publicerat i Skidprylar | Kommentering avstängd

Reine åker kortsväng

Reine kortsväng

En av världens bästa skidåkare kan även åka skidlärarsväng i Laub. Klicka på bilden för att se själva.

Publicerat i Skidprylar | Kommentering avstängd

Kaffe 2.0

Det är sommar.
Det betyder att jag läser böcker, skriver på min skrivmaskin och dricker kaffe.
Mycket kaffe.

Just nu är jag inne på franskpress och grov malning. Passar finfint med bönor från Etiopien (Yirgacheffe Gedeb Natural).

Kom ihåg att dricka med respekt för bonden.

Over and out.

Publicerat i Skidprylar | Kommentering avstängd

Life savers på berget

Under många och långa resor runt om på jorden har jag utvecklat en vana eller ovana om man så vill. Som så många andra svenskar upplevde jag att kaffe utomlands ofta håller en anskrämligt låg nivå och för att motverka min morgontrötthet började jag ta med mig kaffe.

Jag tog det dock ett steg längre.

Visst, jag har vänner som tar med sig ett paket ”Mollbergs blandning” från Arvid Nordqvist när de lämnar hemmet för att på så sätt stilla sitt behov av ett kraftigt kaffe. Inget ont om det, Mollbergs bjuder mormor också på och det är underbart när jag väl dricker det. Men stannar det inte bara vid bönan, även bryggmetoden är något jag vill kontrollera. Så låt mig presentera ett grundkitt i den resande skidåkarens kaffelåda.

Bryggmetod

Det finns många olika sätta att brygga kaffe på. Det klassiska filterkaffet, franskpressat, trendiga espresson, dubbelfiltrerat, men även min egna favorit Aeropress.

Aeropressen är förhållandevis ny och är en manuell mekanisk bryggmetod som ger ett lent och aromiskt kaffe. Det är en handbryggd metod som gör att man har total kontroll på smakprocessen helt utan brända toner. Till skillnad från en vanlig press så kommer ingen sump med i kaffet. Maskinen är dessutom lätt och liten, vilket gör den enkel att ta med sig på berget eller till fjällstugan.

Böna

Trenden att gå från industriproducerat och malt kaffe och istället intressera sig för mindre och mer personliga odlare och rostare har knappast undgått någon i Sverige (i allafall om man tror att Sverige är Södermalm). Skillnaden i arom, doft och smak mellan en liten hantverksproducent och stora företag är större än enorm. För den som inte fått lukta och smaka på bra kaffebönor kan det tyckas vara extremt att köpa Geishakaffe för 2000 sek / kilo. MEN DET ÄR VÄRT DET. Där industrikaffe smakar bränd soya utan några större variation i smaker mellan blandningar bjuder mikroodlare på kaffe som kan smaka, blåbär, glass, vinbär eller gräs. Underbart. Köp alltid hela bönor.

Personligen gillar jag engelska Hasbean som säljer bönor via internet till ett fördelaktigt pris. Olika bönor har olika karaktär och olika geografiska områden ger sin tydliga karaktär till bönan. Jag gillar bönor från Rwanda, Kenya och Burundi då de ofta har en god och juicig karaktär med mycket frukter!

Kvarn

Att investera i en kaffekvarn kanske är den tredje mest viktiga punkten i denna harrang. Att själv mala bönorna ger dig en möjlighet att påverka storleken på pulvret, vilket i sin tur är en viktig dimension för hur mycket arom och smak som kaffe ger ifrån sig från böna till det varma vattnet. Japanska Hario har en enkel och bekväm kvarn som ger bra resultat när man ska mala. Bra resultat innebär att kvarnen maler ned bönor till samma storlek. När man köper en kvarn ska man med fördel ha en som har keramiska blad/knivar och inte av metall, eftersom keramiska innebär ett jämnare resultat. Hario Skerton  kan mala från espresso till franskpress och man justerar storleken genom en skruv på toppen. Förmal i stugan och ta med upp på berget i den medföljande cisternen.

 Frågor på det?

Publicerat i Skidprylar | Etiketter , , , , | Kommentering avstängd

En resa till Akka

Skrev en text till Tierra och tänkte att jag även delar med mig den här.

Doften av tvåtaktsbensin ligger tät i luften. Ljudet från skotern som tagit oss över Akkajaure, sjön som delar av vår stuga från Akkaberget, tystnar och framför oss ligger en hög av skidor, väskor och ett streck i snön.  –Längre får jag inte åka, säger vår lokale guide Christian. Hans ansikte är solbränt av den starka vårsolen och skägget blekt. Runt näsan och ögonen kan man se spår av de solglasögon som ständigt pryder hans ansikte i skydd mot den starka vårsolen. –Stora Sjöfallets nationalpark börjar här och det är bara samerna som har rätt att åka in här med skoter. Jag kommer och hämtar er om tio timmar, avslutar han innan och med en kvick rörelse kvickt har sattsitter han på skotern, startat och doften från bränslet gör sig åter påmind. Stämningen i gruppen är god men förväntansfull, vi har en lång dag framför oss med målet att ta oss upp på Stortoppen, den högsta punkten på Akkaberget. Berget anses vara en helig plats för samerna och i samisk mytologi är Akka den gudinnan som stod för allt det kloka och sköna i världen.

Morgonproceduren är alltid densamma: tidig frukost, på med de kalla pjäxorna, tråckla på sig selen runt midjan, smörja in ansiktet med solkräm, öppna ventilationen på jackorna, åka lite skoter och sedan gå uppför berget. Att sätta på sig utrustningen går snabbare för varje dag och känslan när man kommer hem på kvällen, trött, hungrig och svettig är tillfredsställande på ett sätt jag sällan kan känna i en storstad. Kroppen är bedövande utpumpad efter tio timmars träning men ändå känns värken  som bortblåst när kvällens middagsansvarige serverar maten.

Hättan, ett moln som ofta lägger sig runt den tvåtusensexton meter höga toppen, har dagen till ära lösts upp och solens aprilstrålar värmer våra kalla kinder. Anmarschen från isen genom den skuggiga lågmarken tar oss cirka två timmar. Vi rör oss genom träd och sly innan vi kommer upp ovanför trädgränsen in i dalen. Ingen i gruppen känner alla, men alla känner någon och när vi rör oss över bergets formationer mot toppen utbyts meningar, skratt och hejarrop för att hålla lågan vid liv när orken börjar tryta. Varje rast blir ett tillfälle att dricka några klunkar vatten, äta lite russin och utbyta ord med de nyfunna vännerna som delar samma passion som en själv. Vi är helt ensamma i vår jakt efter bergets topp och gårdagsnattens snöfall har målat över de få spåren från dagen innan. Snön är kall och krispig, när stighudarna släpar mot underlaget skapas ett ljud som sakta får hjärnan att gå ned i varv och helt glömma vardagens problem och måsten. Andningen blir tyngre ju fler steg vi går och snart tystnar de tidigare samtalen och som en symbiotisk varelse går vi i takt uppåt och låter oss sakta vaggas in vår inre värld med den tunga andning som en basgång i bakgrunden.

Även om miljön häromkring är öde och de flesta svenskar aldrig någonsin varit eller kommer att besöka samernas mark i inre norrland, har den en historia som berör alla svenskar. Akkajaure är Sveriges största uppbyggda damm och under nittonhundratalet har den byggts ut flera gånger för att få ökad kapacitet. Samerna har nyttjatt marken för renar och skött den under hundratals år, fick under förra seklet se sin mark översvämmas för att övriga svenskar skulle kunna använda området som vattenkraftsdamm.

Hopbundna i ett rött rep går vi uppradade på ett led och i takt bakom Craigh, som tagit på sig den otacksamma uppgiften att gå längst fram i tåget över glaciären. Repet mellan oss ska förhindra fall ned i glaciärsprickor och det får inte släpa i marken. Med våra upptrampade spår bakom oss har vi nu en timmes svettigt skidturande över Akkaglaciärens många sprickor framför oss och ytterligare två timmar stegjärnsklättrande innan vi når toppen. Bergen ser inte ut som de svenska fjäll jag är van vid – de är höga, karga och mycket mer vilda i sin karaktär. Solen rör sig oroande snabbt och vår tidsplan behöver revideras. Efter ett kort öråd tar vi beslutet att göra ett försök att nå toppen trots att vi ligger efter vår tidsplan. Alla i gruppen är kunniga friluftsmänniskor, men det känns extra tryggt att Annelie är med. Utöver att hon har världsrekord i fridykning har hon året innan bestigit Mount Everest. Hon får styra den fortsatta turen mot toppen. Vi kopplar av selen från repet, packar ihop de klibbiga stighudarna och spänner fast skidorna på ryggsäcken. Annelie för med van hand gruppen upp för berget och med de taggiga stegjärnen fixerade under pjäxorna och isyxan i ena handen känns äventyret ännu mer levande.

Under fem dagar lever och bor vi i den ödsliga Akkastugan. Vårt boende, en enkel fjällstuga utan el och rinnande vatten på motsatt sida från det ståtliga Akkaberget. Den enda bekvämligheten stugan har att stoltsera med är gasolspisen och värmekaminen i äkta solid gjutjärn, strait out of Kiruna. Vatten hämtas från den upphuggna brunnen några tiotals kliv från stugan. Insidan av huset är klätt i omålad träpanel och väggarna pryds av kartor och bilder från området. Spisen är gammal, golvet är repigt från alla stegjärn och pjäxor det mött, sängarna är av klassiskt våningssängsslag och golvytan i stugan fylls snabbt upp rep, yxor, ryggsäckar, kläder och pjäxor. I rummet bredvid bor stugvärden Björn. Hans uppgift är att den löpande driften ska fungera i obygden. Han är dessutom full av historia och historier om orten. Sitt första möte med den vilka naturen i Stora Sjöfallets naturreservat hade han under sjuttiotalet. Tillsammans med sin gråvithåriga hund Niak, går han korta turer under dagarna och underhåller gäster på kvällar. Både Björn och huset andas historia och bidrar således till den genuina känslan av äventyr som infinner sig när man beträder den svenska vildmarken. 

De sista stegen går lekande lätt. Plötsligt står vi på toppen och solen har för länge sedan passerat dess höjdpunkt och kvällsstrålarnas orangea ljus skapar en magisk stämning. Söder om toppen breder Sareks naturreservat ut sig i all sin prakt. Ljuset försvinner snabbt och efter en snabb kopp kaffe och en obligatorisk gruppbild, med stora leende, är det så dags för det jag längtat efter hela dagen – att få åka närmare 1500 fallhöjdsmeter i orörd snö nedför branta sluttningar, böljande fält och snårig skog. En efter en påbörjar vi den halvtimmeslånga färden ned mot Akkajaure, där Christian tålmodigt väntar på oss. Jag låter de andra åka före och kan höra deras glädjerop eka mellan de ödsliga bergväggarna. Sen är det min tur. Känslan som uppstår när man kan slösa svängar på orörd snön med vetskapen om att man inte kommer korsa ett enda spår blir nästan för mycket. Jag tänker ”hur mycket jag än svänger kommer ja inte kunna åka upp all snö, jag vill åka mer, mer, mer, mer!”, Känslan blir överväldigande och även jag brister ut i ett tjut. Kanske finns det inte någon yttring som beskriver känslan bättre än ett äkta skrik, rakt ut i dalgången?

När vi tagit oss ut genom den snåriga skogen, känner jag åter doften av tvåtaktsbränsle och kan skönja Christians skoter i det skumma kvällsljuset. Fullpumpade av adrenalin och endorfin och utpumpade på energi avslutar vi dagen där vi började den. Med utrustning på marken bakom det streck som skiljer på sjön och naturreservatet. Solen har nu gått ned helt och den stjärnklara himlen gör att temperaturen snabbt faller ned mot minus tjugo. Runt om i sjön bryts isens jämna hölje av stenspiror som skjuter upp ur den. Jag frågar Christian vad de stora stenarna är för något när vi passerar dem på skotern. Han saktar ned vid en av dessa majestätiska pelare och berättar att när sjön tappas på vatten för vattenkraftverket sjunker vattennivån. Spirorna vi ser ligger normalt under vatten.
–Vattennivån sjunker ungefär fjorton meter när de tappat klart vatten, säger han fåordigt innan vi återtar färden tillbaka till stugan.

I södra Sverige har bladen på träden redan tittat fram, men här uppe är vårsnön fortfarande kall och krispig. Våra spår ligger kvar som signaturer på berget dagen efter när vi vaknar. Under flera dagar är vi helt ensamma när vi går upp för Akkaberget i jakt på mer snö. Jag har åter fått upptäcka en ny fantastisk del av Sverige och resans enkelhet har varit själsligt renande – och vännerna som jag mött har varit fascinerande. Vi har alla blivit fästa vid moder Akka och lovar oss själva att återvända nästa år igen för att få hälsa på henne.

Publicerat i Filosoferande, Freeride, Ski Touring | Etiketter , , , | Kommentering avstängd

Photoshoot med Tierra

Ingen rast ingen ro.

De senaste åren har jag haft en tradition tillsammans med min klädsponsor Tierra. Vi har under april månad åkt ut på en längre tur tillsammans med Fredrik Schenholm och en eller flera bergsguider. Resans upplägg är enkelt. Bo i enkel stuga utan el. Ta med stighudar. Voltaren och plåster mot skavsår på fötterna. Sedan är det bar att skinna upp och ned för berget på jakt efter den bästa snön och bra spots att ta bilder till Tierra-katalogen för vinter 13/14.

Upplägget på den här typen av resor är oftast ganska lika. Ett antal nya produkter som behöver fotgraferas i vintermiljö (helst i ett åk) och en hel del lifestylebilder. Trost att vi är ute i bergen runt tio timmar per dag så blir det inte mycket effektiv åkning. Att ta bilder är en krävande uppgift och av de tio timmarna hinner vi kanske med två åk på en dag. Resten av tiden lägger vi på att ställa upp oss, vänta på ljus och sedan leta spots.

I år har vi ett aningen annorlunda upplägg då vi fått åka lite helikopter och bo i stuga med el. Helt okej för mig.

Publicerat i Mountaineering, Ski Touring, Skidprylar | Etiketter , , , | Kommentering avstängd

Byebye Canada

Efter tio underbara dagar i Kanada med Xtravel så är jag åter hemma i Sverige. Resan som vi sytt ihop heter Best in BC och innebär att man åker mellan tre olika catski-operatörer i British Columbia i Kanada. Tillsammans med fem gäster besökte jag platta men trevliga Big Red cats. Det betyldigt mer cowboysiga Valhalla Podercats och det mer eller mindre omtalade Retallack.

Jag får försöka sammanfatta resan vid ett senare tillfälle just nu bjuder jag på tre bilder som beskriver mina dagar. Surfig snö, stora puffar och en visp.

 

 

Publicerat i Filosoferande, Freeride | Etiketter , , , | Kommentering avstängd

Canadian bacon

Som jag har längtat.

 

 

Under hösten blev det klart att jag under mars månad skulle få åka på en drömresa till Kanada. En veckas catskiing uppdelat på tre operatörer, med en grupp duktiga åkare som jag guidear för Xtravel. Jag har varit helt nipprig hela vintern över möjligheten att få åka hit.

Jag har längtat, fantiserat, tränat, drömt, föreställt mig hur jag åker ned för berget och sen har jag drömt igen.

Så helt plötsligt var det dags. Dags att åka iväg och få sig en dos av resan jag drömt om under hela hösten och vintern. Efter två dagar avklarade kan jag bara konstatera att verkligheten ibland överträffar drömmen! Vi har haft sol, 60 cm kallsnö och fler åk i vår cat än vad vi klarar av. Big Red Cats är avklarat, Valhalla pågår och efter detta avslutar vi med Retallack. Nu ska jag försöka vara kvar i min bubblar och insupa varje förbannat sekund här borta för att vrida ur trasan ordentligt och få vara i det där tillståndet då man inte vet om man drömmer eller är vaken. Det är så det känns just nu.

Happy Times!

Publicerat i Filosoferande, Freeride | Kommentering avstängd

På resande fot

Att flyga

Det är något så smått psykotiskt med det där.

Gå in i en stålkropp på ena sidan med förväntningar och komma ut på andra sidan några timmar senare.

Hemma är det gamla, det jobbiga, det tråkiga. Här är det nya som ska upplevas och jag ska förändras.

Samma visa varje gång.

Jag tappar bort mig själv, min personlighet mina värderingar. Allt kan omprövas. Jag är öppen för allt. Allt är möjligt för mig.

Tiden går.

Sen går jag in i planet igen och återvänder sakta till mig själv. Jag åker ikapp min egen historia.

Tillbaka.

 

Publicerat i Freeride | Etiketter | Kommentering avstängd

Frenkel is in the house!

Hej!

Jag heter Kristoffer Frenkel och är en mångsysslare som en gång i tiden kallade sig professionell skidåkare. Att vara professionell är verkligen en term vi kan diskutera framöver, för det finns många tankar om det från min sida.

Jag har knappt hunnit med åkning i år, men mars ser lovande ut. Vintern började i Åre under december där jag träffade lite sponsorer och även släppte min bok ”Åre offpist – en guide för hela berget” som jag släppte med Johan Ståhlberg och Ola Rockberg. Efter det blev det två veckor i Niseko där jag stretchade mina snömuskler under tio intensiva åkdagar. Allt som allt bjöds jag på 250 cm nysnö under resan och den värsta abstinensen gick därmed över.

På fredag åker jag till Schweiz med Xtravel för guidning och därefter hem. Nästa vecka blir det italien och reportageskrivande och därefter en sväng förbi Kanada och BC.
Det verkar alltså som att Mars blir betydligt roligare än månaden innan.

Förutom att ha tankar om min ”skidkarriär” så är jag inom en månad eller tre klar psykolog och ser fram emot att efter närmare tio år(!) få lämna den akademiska världen bakom mig.

Inga mer studielån, inga mer rabatterade busskort, inga mer pluggångestfyllda söndagar.

Jag tror att det kan bli bra.

Men tills att jag står där med diplomet i handen försöker jag förtränga känslan av akademiska texter till förmån för min förkärlek till snö, puffar och god mat. Det är detta jag ska syssla med närmaste månaden.

Wiedersehen

KF

Hittar ni mig?

Publicerat i Filosoferande, Freeride, Resor | Kommentering avstängd